Berättelse 1 om Albert Brännlund Som förut är sagt: det fanns ett litet men välbesökt hotell vid Bispgårdens järnvägsstation. Det drevs och ägdes av Anna och P. P Näs, olyckligtvis brann hotellet ner till grunden år 1905. På den tiden gav turismen pengar till Fors. Genom en helt suverän marknadsföring av ångbåtslinjen Sundsvall-Edset. Med draghjälp i reklamen av den tidens kändisar gavs under några årtionden stjärnglans åt bygden. Men inte bara "fint" folk med välfyllda plånböcker besökte det lilla hotellet. Jag tänker på den där kvällen år 1899, när den 15-årige fiolspelmannen Albert Brännlund (1884-1960) stod för underhållningen. Här spelade A Brännlund 1899 I lokalen satt då bl a en man med tatuerade armar, med rött hår och skägg. Han togs för en sjöman. Efter att ha fått sig lite innanför västen, ropade han på Alber och sa: Kan du spela "la Paloma", din pojkjävel, ska du få 50 kr. Vad han inte kunde ana, var att det var ett av Alberts bravurnummer. Unge Albert spelade upp, och det dröjde inte länge förrän den nyss så burduse mannen föll i gråt... Det blev en magisk kommunikation mellan tonåringen, fiolsträngar och sailorns hjärtesträngar! Vilka minnen väcktes till liv i sjömannen? En kväll i en utländsk hamn? Ett barndomsminne från hembygden? Ingen vet. Albert fick de utlovade femtio kronorna. En oerhörd förtjänst på den tiden. Albert Brännlund var inte bara musikaliskt begåvad - vigheten och uppövat balanssinne var också strängar på hans lyra. Bak - och framlängesvolter hörde till vardagen. En gång ingick han ett vad om att gå på händerna ifrån en dans på Sönneråsens dansbana i Västeråsen till hemmet på Kilen. Han sägs ha klarat även det. Jag hoppas att han hade handskar på händerna. Hur långt det är? Ja, jag har ju aldrig försökt upprepa bravaden, men nog borde det väl vara c:a 5 km? Eller? Berättelse 2 Vad allt får inte spelman vara med om! För ett tjugotal år sedan berättade en gammal man i Härnösand följande historia för mig. Han hade varit åkare i unga år. En lördag e.m. hade han gått in på ett kafé i Kramfors för att få sig en kopp kaffe när arbetsdagen var slut. I kafét satt även Albert Brännlund med sin orkester, de skulle spela upp till dans senare på kvällen. I lokalen fanns en juke-box, en grammofon med några 78-varvs skivor i, som man fick lyssna på om en slant stoppades in i en myntspringa. Ja åkaren beställde in och fick sitt kaffe. Plötsligt började grammofonen spela "Hammarforsens brus", det var Carl Jularbos inspelning. Och den låten är väl för evigt förknippad med Albert Brännlund. Kanske någon i lokalen ville se hur Albert reagerade? Jularbo spelade in den valsen första gången 1920, men troligen var det här en nyare inspelning. Kanske 40-tal. Albert vinkade till sig kaféägaren och frågade om skivan var till salu? Nej det var den ju inte förstås, men okay då det var Albert Brännlund som frågade. Mannen öppnade grammofonen och hämtade skivan. 5 kronor var priset. Albert betalade och tog emot den.. Och knäckte den omedelbart i två delar över sitt ena knä. Man kan visa sitt missnöje på många sätt. En dragspelare som ofta spelade till dans med Albert råkade i Kälarne ut för en olustig historia.Dragspelen på -20 talet och kanske även en bit in på -30 talet var lätta att plocka isär. Det var bara att vrida om 4 hakar så kunde man skilja diskantdel ifrån bälj och basdel. Den här stackars musikanten ställde ifrån sig spelet för att ta paus och få sig en kopp kaffe. Tror ni inte att där var en spefågel framme och öppnade spelet och gjorde sitt behov (det stora behovet) i bäljen;;;; Och som dragspelaren måste ha undrat var lukten kom ifrån, innan han förstod hur det låg till. Men tillbaka till Albert. Hadar Hassel, journalist i bl a DN, skrev 1981 att han år 1911 hörde Albert Brännlund spela "Hammarforsens brus" på "Sollefteås bräckliga teater så att huset skalv". Sedan annonserade han att han skulle spela "hymnen med det omvända stråktaglet, snabbt lösgjorde han taglet och lade det över strängarna och spelade hymnen "Home sweet home" som aldrig förr spelats". Hadar Hassel var djupt imponerad av Alberts fiolfärdigheter. Det var däremot inte Alberts bror Jonas över Engla-Greta-Pelles fiolspel. Han hade uttalat sig kritiskt om Pelles tonkonster och det hade på något sätt vidarebefordras till Pelles öron. Men hämnden är som bekant ljuv. Det var bal i Nygården i Böle. Engla-Greta-Pelle spelade och Jonas var uppe och dansade med en flicka. I dansens virvlar hamnade Jonas med sin dam med ryggen mot den spelande Pelle som såg sin chans och riktade en lika hård som välriktad spark "hite aschåle" på Jonas som for omkull på dansgolvet med sin moatjé. Som sagt, vad får inte en spelman vara med om! Det spelades in en film Hammarforsens brus, svensk film från 1948 i regi av Ragnar Frisk inspirerad av Alberts sång. Hammarforsens brus, kompositör Albert Brännlund, text 1935 Helge Roundquist text 1948 Tord Wetterberg, text 1976 Thore Skogman, instrumental GSM-Produktion- Polydor utgav en LP-skiva med Albert Brännlund år 1979.